Disney gave me unrealistic expectations of men..
att vilja knykta ihop varend kompendium vi fått ut och tvinga, den anars rätt charmiga
kopian av Harald Treutiger som vi har till föreläsare, äta upp varje sida. En för en för en.
Ångest stavas numera h e m t e n t a.
Inte saltenta, oh nej, det här är en helt ny nivå av ångest i pappersform.
Som tur var delar jag min missär med älskade Astrid.
Promenera är bra.
Igår var en givande kväll som inledes med långa förbanelser över uppsalas lokaltrafik.
Men väl på bussen kom vi fram til Ulltuna. Om någon undrar var det ligger så vet jag inte,
men det tog en bra stund med buss.
I SLU’s kårlokal var det afterski.. Vilken grejj, och det rätt okännda bandet (oh, i wonder why?)
“Cheap ‘n’ Nasty” spelade förskräckliga covers i 40 minuter. Vilka killar… (där av titeln på detta bloginlägg)
Det överlever man endast med passoa. Och enomrma mängder chips, vi försökta äta upp så mycket chips att det
skulle kompensera värdet av inträdet.. rånad på 50 pix av bönder.. om my.
Dock ljusnadekvällen när vi nådde ÖG’s och spelade en nostalgisk omgång “femman”
fast med en snusdosa, och senare en enkorna. Jag har ett fint sår på knogen.
Drinkpinnen blev utsedd till årets julklapp, när jag hittar en kabel får ni se fina bilder av dess annvändnings område.
Vi låter det vila så länge..
Fuckcrapshit.
Jag måste skriva. Innan korriforen fylls av johannas tacos sugna stockholmskompisar,
+ Jacob.
Over n out.
